När jag slog en stormästare

I januari 1992, när jag var 19 år, ställde jag, för första och hittills enda gången, upp i schacktävlingen Hisingen Open. Jag råkade vara rankad i mitten av startfältet och fick därför möta den högst rankade spelaren i första ronden. Eftersom min motståndare var rankad högst av alla så spelade vi vårt parti vid det så kallade "första bordet", dvs det bord där den som leder turningen spelar. Min motståndare hette Thomas Ernst och hade det i mina ögon otroligt höga rankingtalet 2550; själv hade jag 1790. Världsmästaren hade vid den här tiden ca 2780 och som nybörjare börjar man på 1300. Utgången syntes given.

Förutsättningarna var att varje spelare hade 45 minuters betänketid för hela partiet, tämligen gott om tid även om man vanligtvis spelar med längre betänketid (1 timme för 20 drag).

Allt eftersom andra spelare blev färdiga med sina partier samlades fler och fler kring första bordet, och de såg ju att jag åtminstone inte verkade förlora, vilket bidrog till att göra mig mer nervös, men underligt nog lyckades jag hålla huvudet kallt och gjorde inga misstag. När jag nu, så här 22 år senare går igenom partiet är det just min kyla som imponerar mest, trots att jag kommer lite halvdåligt ur öppningen (det kände som att han hade initiativet efter 15... Sb4), så lyckas jag vinna kvalitet (torn mot häst) i mittspelet (drag 22) och därefter gör jag inga dåliga drag, tvärtom spelar jag bra hela vägen.

[ schackvisare: http://chesstempo.com ]

comments powered by Disqus

Senast ändrad: december 26, 2014