När offer kämpar för sina rättigheter till ersättning för den skada de har lidit, gör de inte enbart sig själva rättvisa, de förbättrar hela samhället. Rättvisa, i det här fallet genom upprättelse för kränkningar, har både en individuell och en social sida. Den sociala sidan av rättvisa är att samhällets medlemmar kan - utan att leva illusoriskt - lita på att samhället om inte skyddar sina medlemmar mot övergrepp så åtminstone bidrar till att offren upprättas. Det gör allas våra liv bättre att de levs i samhällen som står på det godas sida mot övergrepp och kränkningar, oavsett i vilken mån vi själva personligen blir utsatta för övergrepp och kränkningar. Varför? För att rättvisa är värdefullt.
Tro nu inte att samhället är särskilt aktivt i att upprätta brottsutsatta medlemmar, de som ser till att upprättelse kommer till stånd är allt som oftast offren själva. Utan offrens aktiva pådrivande skulle rättsväsendet fälla ytterst få förövare, och i princip samtliga fällande domar förutsätter offrens deltagande i rättsprocessen. Men i de flesta fall är det genom att offren agerar och tar intiativ som en rättsprocess över huvudtaget kommer till stånd, och om rättsprocessen inte leder till upprättelse står förklaringen därtill oftare att söka i polisen, åklagarnas eller domarnas agerande än i offrens agerande.
I det här inlägget vill jag särskilt hylla Amy och Vicky, två hjältar vars kamp för upprättelse kan få omfattande konsekvenser för relationerna mellan offren för barnpornografi och förövarna av barnpornografibrottet - det bär emot att säga "konsumenterna", men det är inte producenterna jag syftar på här, utan de som innehar barnpornografi.
I praktiken går det till så att Amy och Vicky blir underrättade av The National Center for Missing and Exploited Children när någon som döms för barnporrbrott innehavt bilder/filmer på dem. Därefter stämmer Amy eller Vicky, via sina juridiska ombud, förövarna på skadestånd i en fristående civilrättslig process.
Amys och Vickys kamp innebär att de stämmer förövarna av barnpornografibrott i civilrättsliga processer och tvingar förövarna att betala skadestånd för den kränkning som innehavet (bruket) av de skildringar av övergrepp som denna barnpornografi är. U.S.A. har en särskild lag som ger offer för sexualbrott och våld i nära relationer rätt till skadestånd, men exakt hur det här lagen ska tillämpas är en just nu aktuell ideologisk strid inom det amerikanska rättsväsendet. Amy och Vicky har fått rätt i en appellationsdomstol (motsvarande våra hovrätter), men tyvärr förlorat i sex andra appellationsdomstolar. Två av fallen har överklagats till U.S.A. högsta domstol, men den har inte tagit upp något av fallen.
Kärnfrågan i dessa fall gäller vilken slags koppling som måste finnas mellan barnpornografi-innehavarens handling (innehavet) och offrets skada för att barnpornografi-innehavaren ska bli skadeståndsskyldig. Lagrummet ifråga lyder så här:
Kampen i det amerikanska rättsväsendet har - tekniskt sett - gällt om "proximate cause" (dvs om barnpornografi-innehavaren orsakat skadan) enbart ska gälla punkten (3f) eller alla punkterna (3a)-(3f). Ideologiskt sett gäller kampen om offren för barnpornografi ska få något skadestånd eller ej - om kravet på proximate cause antas gälla alla punkterna blir det i praktiken omöjligt för offren att få skadestånd eftersom det är hart när omöjligt att bevisa hur en viss barnpornografi-innehavare orsakat skadan, när det är kollektivet barnporngrafi-innehavare som tillsammans skadar offren.
Den appellationsdomstol som dömde till Amy och Vickys fördel skrev, den 22 mars 2011, så här i domskälen:
The district court denied Amy’s request for restitution because the government failed to prove “what losses, if any, were proximately caused by Paroline’s possession of Amy’s two pornographic images . . . .” United States v. Paroline, 672 F. Supp. 2d 781, 783 (E.D. Tex. 2009) (emphasis added). It reasoned that the statute, precedent, and compliance with the Eighth Amendment compel the conclusion that each category of loss in § 2259(b)(3) includes the element of proximate causation, even though the statute confines that requirement to the “catchall” provision, subsection F. This conclusion is clearly and indisputably wrong.
The structure and language of § 2259(b)(3) impose a proximate causation requirement only on miscellaneous “other losses” for which a victim seeks restitution. As a general proposition, it makes sense that Congress would impose an additional restriction on the catchall category of “other losses” that does not apply to the defined categories. By construction, Congress knew the kinds of expenses necessary for restitution under subsections A through E; equally definitionally, it could not anticipate what victims would propose under the open-ended subsection F.
För den som vill ta del av det fortsatta resonemanget som domstolen för, se sid 12-17 i domen.
En detalj som stör mig är att underrätten i sina domskäl (citerade av appellationsdomsstolen) skriver
"what losses, if any, were proximately caused by Paroline’s possession of Amy’s two pornographic images" (min emfas).
Bilderna föreställer Amy, men inte tusan är bilderna hennes; den skrivningen tillskriver Amy något slags ansvar för bilderna - så tolkar jag det i alla fall, och det gör mig upprörd. Men det är parentes i sammanhanget.
Efter framgången i den appellationsdomstolen har - tyvärr - två andra appellationsdomstolar dömt på motsatt sätt och avvisat offrens skadeståndsanspråk. Vidare har amerikanska justitiedepartmentet bytt fot i frågan och yrkade i höstas att högsta domstolen inte skulle ta upp något av de två fallen som gick offren emot. Rättsläget är dock fortfarande oklart eftersom appellationsdomstolarna dömt olika, och högsta domstolen inte avgjort något fall (och inte heller verkar vilja göra det).
På ytan utspelar sig en kamp om hur språket i lagen ska tolkas, om ett visst villkor gäller bara den klausul det står i eller samtliga klausuler i den paragrafen, men vad alla de inblandade samtidigt vet att saken gäller - och kämpar om - är förstås brottsoffrens rättigheter och brottslingarnas skyldigheter. Det är - förstås - ställningstagandet i den frågan som avgör vilket ställningstagande de olika aktörerna gör när det gäller tolkningen av språket i lagrummet ifråga.
Rekommenderad läsning: